Ett ord i mängden

Sjukdom seglar mot mig som den Spanska Armadan men jag är ju typ England så jag anar att jag kommer mörda ännu en förkylning tack vare stickat och dum. Folk tittade på mig som om jag vore Wall-E ute på turné när jag klampade fram genom Lunds kullerstensgator iklädd gigantisk röd dunjacka, grande halsduk och mössa. Men jag trivdes i min mysiga värme medan alla andra frös bort sina rumpor i de så kallade sommarkläderna som fortfarande prydde deras bodies.

Paris-ångesten, som ärligt talat hade lagt sig lite, vaknade som en trött björn till våren i förrgår då jag fick lite roliga Events till min Inbox på Herpesboken. Måttet blev med råge måttat då jag kollade min kära mail idag. 1 inbox, från nån ramdom som tydligen hade mig på nån random lista. Gratis biljetter till ett privat event på Cab till helgen. Lät ju ändå halvt ok efter förra incidenten där så jag tänkte att jag skulle kolla upp bilderna från palcet. Tjejerna var fula och fulla och killarna var galet heta och antagligen lätt plockade i det sällskapet. Det var alltså inte bara halvt ok, det var ok. Enda problemet, jag bor inte i Paris längre...

Jaja, men nu är jag ju i Sverige så då får jag väl vara nöjd med det.

Fast sen gick jag in på Palais hemsida, antagligen som ett alternativ till att skära mig i armarna och benen samtidigt. För jo, det var fortfarande snyggaste folket i stan, Dj med håret spelade fortfarande och ja, lyxbilarna stod uppradade samtidigt som champagnen flödade bättre än någonsin. Men kul tänkte jag, det var säkert bara en lyckad kväll. Så jag fastnade framför datorn besatt över att hitta ett dåligt foto, en dålig videosekvens från Palais. Men icke.

Men jaja, Sverige kan vara kul.

Gå på lite folktomma, lama ställen och tvingas träffa lite yngre människor... Jag tror nog att det vore bra för min person om jag kunde hålla mig till det som bjuds på hemmaplan. Men icke. Jag förstår inte varför jag var tvungen att missa det stadiet i mitt liv då jag attraherades av yngre killar eller rättare sagt, killar i min egen ålder. Jag lovar, jag har försökt att gilla dem men totalt och brutalt misslyckats. Och varför har jag då strävat emot mitt åldersbegär? Jo, för att ju äldre de är desto svinaktigare blir de, så äckligt medvetna om sin person att jag dras till dem som en liten magnet till en stor järnkloss. Små pojkar är snälla, låter sig sättas på plats och bossas över. Med män blir det omvända roller, eller borde vara (Linnéa, räkna bort Jacques). Och jag anar att det just är detta som har bildat mitt begär. Jag möter något starkare än mig. Något som man skulle kunna luta sig mot utan att den skulle falla ihop. En skenbar stryka, trygghet som ger en grym sexighet och åtrå.

För folk som inte vet eller kan förstå, är skillnaden mellan snygga kostymmän till inga kostymmän över huvudtaget ganska inhumant. Skillnaden mellan massa chickt second-hand till inget ens godkänt second-hand är fruktansvärt torterande. Jag vill ha pälsmössorna, handväskorna, kjolarna och pälsarna. Men den mest brutala skillnaden är underklädsutbudet. Soleil du Sucré var min solstråle och stammishak. Jag köpte konst och bakverk inte underkläder i de butikerna. Jag och Linnea spenderade hela månadens budget på 1 timme bland hyllorna. Soleil du Sucré.

Sverige är okej, men Paris är staden där man lever om natten, umgås på kvällen och sover på dagen.

När solen blir ett regnmoln och när värmen blir kyla, vad sker då med livet? Är det då givet att allt som var lycka ska smulas ner och bli ångest och sorg? Ska det som den enda frihet och trygghet i min vardag ryckas bort under mina fötter och öppna ett gapande tomrum utan slut under mig.
 
Hur länge kan man falla?

Det finns inget jag vill hellre än gråta men jag har inga tårar kvar. Jag är uttorkad av en enda vår. Ett täcke har lagts över mig och inget kan komma varken ut eller in. Jag är känslomässigt uttorkad.

Tur är det att man bara kan sitta och prata på trappan med en sorgecigg i handen. Inte för att man säger något vättig, inte alls. Men man pratar och det tröstar. Jag får sälskap, det läker.

Som så många sår det har läkt förut. Som blivit till nästan läkta ärr.

Det går rykten, har länge gjort, att pojkar i ridbyxor (kan tyvärr inte benämna dem som killar eller män) är den största klumpen svin denna jord skådat. Visst kan det vara en nyanserad liten överdrift men på det stora hela är pojkarna, jag skulle kunna sträcka mig till att de på sin dödsbädd blev killar, som rider (hästar) ganska svinaktiga.

Jag anar att detta fenomen beror på en rad omständigheter som följer denna sport, ridning. En anledning, den simpla, är att män i allmänhet är svin så varför inte även dessa? Dock har jag funderat och klurat ut ett antal förklaringar.

En förklaring skulle kunna vara de fenomen som genomsyrar sporten, förhållande med en stalltjej. Killen, oftast ryttare, får ihop det med en stalltjej som därför anses ha lägre "rang" än honom själv. Detta leder till ett hierarkiskt förhållande som hela tiden ger honom något mer makt än henne, vilket som pojkarna anser som en anledning att vara svin. Detta fenomen påminner skräckinjagande mycket om chef - sekreterare förhållanden.

En annan idé kunde vara att pojkar har en viss mängd lagrad uppmärksamhet som de spiller ut över sina hästar och därför finns det inget kvar till dessa stackars flickvänner.  Fast flickvännerna måste ju granska sig själva också. Jag menar, med den incest som genomsyrar ridsporten kan jag inte förstå hur man skulle kunna välja en partner som antagligen legat runt med mesta delen av ens vänner/bekanta. Världen är fylld av män det är bara att ta en sista-minuten till nån stor stad och så kan man hitta kap. Typ som att gå på rea, med bytesrätt och hela kittet. Varför ta det lättaste fångna, det som stallkatten släpade in?

Ridpojkar är spännande, men jag anar att den egentliga spänningen ligger i psykologin bakom oss ridtjejer. Det är ju trots allt vi som lägger det avgörande beslutet om hur vi vill ha det...

Demain kommer Linnéa tillbaka från Berlin. Anar att jag kommer sitta med telefon ett tag och behandla de mest intressanta till vulgära frågor. Ska även ta och kolla hur det går med min kära Ramoneströja, om den är postad eller om den ligger i ett hörn och blir grå.

Är det så att jag njuter av att plåga mig själv eller är det bara så att jag är extremt trög och inte inser fakta innan handling? Jag ar ställt mig frågan många gånget och jag anar att det kommer vara ett spöke i resterande delen av mitt liv. Jag kommer alltid dra fram bilderna, utrustningen, minnena och filmerna. Jag kommer alltid minnas allt i detalj, diskussioner och händelser. Det kommer alltid finnas under ytan, redo att anfalla när jag minst anar. Det kan komma under en vanlig spelfilm eller i stallet. Attackerna som paralyserar och bryter mig på mitten för att sedan hacka sönder mig i mindre delar.

Det som är så oförståligt är att det ofta är jag som utlöser dessa attacker. Som denna kväll, jag tog medvetet fram alla ting för att putsa dem, jag satte medvetet på videon. Och allt för att plåga mig själv till det yttersta.

Det har kanske med min självbild att göra. Jag önskar att jag var en känslosam, snäll liten flicka men i själva verket är jag något känslokall och ganska långt ifrån snäll liten flicka. Att skapa känslor genom att skada mig själv på det mest psykiska vis gör mig ödmjuk. Inte minst i Paris levde jag efter denna modell. Jag var ett nervvrak som höll masken uppe under dagarna och föll ihop på nätterna. Jag inbillade mig att det jag kände var känslor och att jag höll på att få en verklig bild av mig själv.

Men det var en illusion. Känslorna ska komma naturligt, man kan inte tvinga fram dem genom att plåga sig själv. Jag byggde en dröm om att jag skulle bli något mer känslosam. Att jag skulle kunna se folk med andra ögon. Detta bildade bitterhet, som vissa kanske minns. Jag skapade en bitterhet för att försvara mig mot sorgen och för att kunna hålla fasaden uppe.

Ja, jag är nog något av en känslokall självplågerska som har en bitter eftersmak. I alla fall när jag är på mitt trötta, filosofiska humör då timmarna går ut på att fundera fram hur allt blev som det bli och varför det blev så. Det är därför jag sitter här, i mörkret(tur är det för mitt ansikte ser ut som en skräcködla, helgrön med plumpar och en doft av mint)och stirrar ut över siluetterna av Skrylleskogen och de sista ljus som speglar sig i sina färger över himlen.

Imorgon är en ny dag som betyder nya äventyr och öden. Det finns bara en väg framåt.

Efter en natt som gick sisådär var en arbetsnatt inte det jag ville uppleva. Men jag var fast. Så det var bara att dra på sig tröjan och svarta kjolen och kasta sig in i folkmassan. Till en början gick allt toppen, vi sålde som smör smälter i Spaniensolen men efter en timme var torkan lika uppenbar som en dag i Sahara.

Det gick åt helsike, men pengar är pengar och jag är ganska lättköpt. Dock kommer jag inte kunna le på ett halvår.

Var hemma efter 5 och skulle upp 4,5 timmar efter det. Tog emot när jag skulle studsa upp ur sängen men efter ett samtal med min röda flamma så var allt på gång igen. Lederna blev varma och böjliga igen och humöret lyftes. För jag är på väg till huvudstaden, till qvinnan med håret och till djupa samtal. Och djupa samtal behövs.

Jag har kommit till insikter som är av stor vikt för min framtid. En avgörande punkt passerades, jag valde en riktning i T-korsningen och det är bara att be till Han där uppe att det var den rätta vägen framåt.

Planen var att jag skulle sova men i och med att jag vaknade av samtalet kommer jag inte få en blund i mina ögon som är tröttare än på länge. Men det är morgonagens problem, just nu sitter jag bara och filosoferar, funderar på djupa ämnen och lyssnar på någon radiokanal som fanns i ett uttag i armstödet där jag nu sitter.

Även om jag är trött och lycklig över mitt återseende av qvinnan kan jag inte bli av med oron i magen. Jag är besatt och börjar likna min Fader mer och mer, något som skrämmer mig så ofattbart mycket. Det är betyder nämligen att jag säger good bye till ett normal liv och försvinner in i drömmarnas värld och fanatikernas tänkande.